fredag 17 januari 2014

Mindre såguppgift.

Efter den lyckade såguppgiften jag gjorde med kryssfaner tog jag mig an den här uppgiften med stor tillförsikt. Självförtroendet var på topp! Det här skulle bli lika enkelt som när jag gjorde min fladdermus. Materialet var lite tjockare, men annars var det ju samma sak.

Jag startade med en idé som jag skissade ur alla möjliga vinklar.

Därefter ritade jag en mall föreställande en pumpa. Om jag hade varit det minsta taktisk, så hade jag startat med att ta reda på vilken dimension det var på de bitar jag kunde använda. Det hade besparat mig tid och onödigt arbete. Jag gör alla mina uppgifter i min handledares slöjdsal där han oftast är med och stöttar mig. Som det nu var så var min mall till pumpan så stor (ca A5) att jag blev tvungen att limma ihop tre brädor för att den skulle rymmas.

Här var jag så klart fortfarande vid gott mod och tog ingen särskild notis om detta. Efter att limmet fått torka, ritade jag upp pumpan som sedan skulle sågas ut med en kontursåg och det tyckte jag ju var så himla kul när jag gjorde fladdermusen. Trästycket var stort och otympligt, det behövde kapas en del på det för att det skulle bli mer hanterbart.
Jag frågar Johan om bästa sättet att göra detta på. I Arbete i trä, del 1 står det i kapitlet om sågning: "För att få ett bra resultat med minsta möjliga arbete är det viktigt att använda rätt såg." Svaret jag fick av Johan var att använda bandsågen, vilken jag hyser för stor respekt inför. Jag ställde mig att titta på den och kunde inte minnas ens hur man startade vare sig den, utsugen eller strömmen. Det blev fogsvans och Johan flinade.

Eleverna som jag arbetade sida vid sida med tyckte att en del lärare i Linköping som gett mig dessa uppgifter inte var nådigt korkade. Onödigt att tvinga mig att såga för hand när det fanns bandsåg! (Min respekt för bandsågen gör ju att jag sågar allt för hand...självmant.)

När sedan ämnet var "hanterbart" satte jag fast det i en såglåda och sågade utvändigt med en kontursåg. Återigen kommenterar en av eleverna mitt arbete med att det finns maskiner till sånt där. Jag kan inte låta bli att fundera på om min respekt för maskiner kommer att vara ett hinder också efter genomgången i maskinlära...


Att följa de uppritade linjerna av pumpan på massivt trä var mycket svårare än när jag sågade i kryssfaner.

Det såg precis likadant ut som när jag gick i årskurs fyra... ibland innanför linjen, ibland lååångt utanför. Det var ytterligare en dimension att förhålla sig till nu som inte hade funnits med när jag sågade min fladdermus. Jag skulle försöka att hålla sågbladet så upprätt som möjligt annars blev vinkeln mot trät sned, åt ena eller andra hållet.

När det blir dags att såga ut pumpans mun och ögon börjar det krångla ordentligt. Jag hänvisar till min ringa erfarenhet i ämnet. Jag begriper själv att jag måste borra hål i mun och ögon för att kunna trä in sågbladet i hålet och såga. Men... då behöver jag använda ytterligare en maskin. Borrmaskinen är rätt ok bara jag slipper byta borr i den. Eleverna hade borr 2 till sina arbeten, så det var det borr som satt i. Jag hade behövt en borr 8 eller 10.

Om man borrar många små hål så måste ju det kompensera ett stort, tänkte jag. Det tyckte inte borrmaskinen var så genomtänkt. Den trilskades genom att slinta fram och tillbaka över de små hålen och det blev både hackat och malet. Jag beslutar mig ändå för att det får duga. Senare visar det sig att det var ett dåligt fattat beslut eftersom det blev svårt att komma åt överallt och några sågblad gick av.


Bågen på kontursågen visade sig vara för snäv och räckte inte runt överallt så jag bytte till en lövsåg som har större båge. På den satt så klart ett litet tunt sågblad som jag var tvungen att byta...och får så klart inte upp vingmuttern av egen kraft...hämtar en tång...visar sig att  tången inte kommer åt...tvingas till slut krypa till korset och be Johan om hjälp.

Innan jag börjar såga igen tänker jag att det kan vara bra att göra något annat på pumpan en stund, för att lugna ner mig efter alla motgångar. Det skulle kanske gå att fila kanterna lite eller karva ut längs linjerna på pumpan för att ge den mer av ett tredimensionellt uttryck...
Johan visar på ett stycke trä hur man kan karva. Efter alla motgångar fungerade inte min hjärna som jag hade önskat. Jag använde samma handgrepp som Johan visat mig... men det gjorde riktigt ont att hålla så och resultatet blev magert. Till slut kom vi på att Johan visat handgreppet på ett stycke trä som inte satt fast i hyvelbänken och var då tvungen att samtidigt hålla fast stycket för hand. Jag vet att jag vid normalt tillstånd hade reagerat snabbare och frågat direkt, nu trodde jag, efter alla mina misstag att det måste bero på min oerfarenhet och okunnighet.

Jag karvar på en stund och blir rätt nöjd. För att få ett djupare spår behöver jag ett bildhuggarjärn som är mindre. Missmodig inser jag att inget sådant finns och kommer inte längre...

Då får det bli nytt sågblad i en lövsåg som jag trätt i ögat på pumpan efter att jag gjort hål som jag borrade med borr 8.
Det är bara att försöka såga vidare. Sågar på en stund trots att det är svårt att komma åt.
Har kämpat på hela onsdag förmiddag. Står nu på torsdag eftermiddag inne på andra timmen och har lyckats såga bort ca 7 cm totalt när Johan säger att han måste gå för dagen, så jag får kämpa på själv. Det skall väl gå tänker jag. Innan han går visar han mig hur jag kan ta ett litet stämjärn och snygga till lite där jag sågat lite ojämnt på ögonen.

Han hinner knappt stänga dörren innan det börjar krångla riktigt illa. Rätt som det är sitter jag med handtaget till lövsågen i handen... det har lossat. Sågbladet går så klart av vid den manövern. Då får det bli stämjärnet...
Jag vet att trät kommer att spricka om jag använder stämjärnet istället för att såga, det var för att jämna till ojämnheter som det skulle användas. Men mitt hat mot den jäkla pumpan har gett mig ett sjuhelsickes adrenalinpåslag nu. För att inte skada hyvelbänken tänker jag lägga pumpan på ett stycke trä som underlag för mina hugg med stämjärnet... tappar skiten i golvet och pumpan mister stjälken i slaget.

Jag greppar stämjärnet och en träklubba och går på ett mycket omoget sätt lös på det som är kvar av den stackaren... 

Armen domnar och adrenalinet pumpar på. Efter en bra stund bestämmer jag mig för att ge upp. Då är pumpan nästan helt tandlös, flisig, sprucken, saknar stjälk och är allmänt tilltufsad. Inte ens en slöjdexpert skulle kunna återupprätta dess tänkta utseende.

Mer för att det skall sluta värka i min domnade arm än för att jag egentligen vill, börjar jag med ett fint slippapper jämna till mina träutskärningar. Det går inte ens trettio sekunder innan jag avslutar slipningen för att testa med att betsa lite istället. Skulle vara kul att se om något av allt mitt planerande och skissande hade någon substans. Kunde idén till pumpan möjligen ha blivit bra om jag bara hade lyckats med sågningen, borrningen, träutskärningen, stämjärnet och slipningen.

Åh, jo, det blev exakt rätt färg och träådringen framträdde i verkligheten precis som den var i mitt huvud. Så fin pumpalyktan  skulle kunnat bli...

 Det hade kunnat bli bra och jag hade kunnat lyckas, men då hade jag ju inte lärt mig lika mycket ;-)




2 kommentarer :

  1. :-D Åh min älskade vän!!! Hur har jag kunnat missa detta inlägg?! Ser dig framför mig kämpandes, med ilskan puffande ur öronen.
    <3 Du är bara bäst! Kom ihåg det!! <3

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag skall försöka komma ihåg dina vänliga ord nästa gång det skiter sig med en träuppgift:-)

    SvaraRadera