Till Peter.

Tänkte skickat detta kort till en kompis som fyllde 35 år... missade det totalt. Tänkte, då tar jag med det när vi träffas hos gemensamma vänner... missade det totalt. Det ligger fortfarande kvar i lådan här hemma. Kom inte ens ihåg att lämna det när han och familjen var här hemma hos oss igår :'-(

Undrar om man kan få ut ett bättre minne i automaten... eller om det bara är tuggumi... 

Reflektionsdokument.

Innehållsförteckning:

Inledning

Daniels onödor

Forma och dekorera

Metalluppgift-bygg

Mindre såguppgift

Såguppgift i kryssfaner

Pepparkaksmått

Rikt och planhyvling

Träsked täljd i rått/torrt tillstånd

1+1=1

Materialuppgift

Svarvuppgift

Metallslagning

Tenngjutning

Avslutning

Inledning.

I det här reflektionsdokumentet har jag försökt att kort sammanfatta mina didaktiska tankar och den process jag genomgått under kursen. Jag har av platsbrist inte hänvisat så ofta som jag velat, till referenslitteraturen. Dock kan alla mina kontinuerliga processanteckningar med litteraturhänvisningar och djupare didaktiska diskussioner läsas i sin helhet på min blogg. http://tantbrunsbroderadebryderier.blogspot.se/

Daniels onödor.

Jag har tränat på de tre  grundhandgreppen i täljning som Daniel Nilsson visat och tycker nu att jag har fått en ökad förståelse för skillnaderna med rått och torrt samt att det varierar från träslag till träslag, men även att olika ämnen i samma träslag kan bete sig olika beroende på växtbetingelser och annat.

Forma och dekorera.

För mig var den här uppgiften för stor för att vara det första vi skulle göra på egen hand. Jag blir oerhört osäker om jag inte har full kontroll på vad som krävs av mig och detta var en sådan uppgift. Skisserna är gjorda i efterhand eftersom jag inte är förtrogen med att använda papper och penna i mina "skaparprocesser". Jag har i alla efterföljande uppgifter jag fått försökt att använda mig av den kunskap Anders Narbrink förmedlat på sina föreläsningar. Är fortfarande, en termin senare lika osäker på skisser. Tycker bäst om 0,5 x 0,5 mm rutat papper när jag skissar. Akvarellpapper känns för fint, det skall ju inte bli något konstverk, bara en

ritning som stöd för kommande arbete. Däremot behöver jag träna mig mer på hur man skissar och gärna med måttangivelser. Bäst förstår jag när jag bygger modellen i papper.   Jag är medveten om betydelsen och användningen av skisstekniken i slöjdarbetet. Så, detta med att skissa fortsätter jag att förkovra mig i så att det kan bli ett användbart verktyg i min kommande undervisning med elever.

Metalluppgift-bygg.

Eftersom uppgiften var på temat bygg tyckte jag att ett fönster kunde vara en detalj på ett "hus-bygge". Från början var mina planer med fönsterbygget/teljushållaren storslagna. Jag skulle ha fönsterluckor med gångjärn, fastlödade i fönsterkarmarna för att dölja baksidan på skapelsen. Den skulle gå att både hänga på väggen eller stå på ett bord. Jag skulle göra den lika fin på baksidan som på framsidan, inga bockade kanter skulle få synas...

Det fanns helt enkelt ingen tid att ta av till ett så stort arbete. Med facit i hand, är jag glad att tiden satte stopp för mina dåraktiga planer. Det skulle behövts en expert på bleckplåtsarbeten för att gå i land med min tänkta kreation och någon sådan är jag ännu inte! Tror inte heller att jag kommer att bli det, men jag tycker helt klart att eleverna skall få prova på att arbeta i många olika material och med olika tekniker. Att bocka och löda i metall är en bra erfarenhet.

När jag får en idé tänker jag nästan aldrig i termer av om det låter sig göras eller om det är möjligt att genomföra i verkligheten. En bit in i arbetet med att realisera min idé brukar jag komma på att det nog var en väl stor eller svår uppgift som jag nog borde ha tänkt igenom först. Jag återkommer till skisstekniken för jag vet att om jag lär mig att skissa och införlivar den i min arbetsprocess så skulle jag lättare kunna få syn på hur jag skall gå till väga för att realisera mina idéer innan jag påbörjar själva slöjdandet.

Mindre såguppgift.

Bestämde mig för att göra en ljuslykta i form av en pumpa. Under arbetet med pumpan lärde jag mig enormt mycket om mig själv som slöjdare. Jag visste redan att jag inte var särkilt duktig på att jobba med papper och penna så därför jobbade jag mycket med det. Efter det hade jag en klar bild av hur pumpan skulle gestaltas. Inget i arbetet med att tillverka pumpan fungerade, tyckte jag.

Som slöjdare är jag inte särskilt strategisk eller tålmodig. Min styrka är alla idéer jag får och hur lätt jag har att utveckla och hjälpa fram andras idéer. Jag har inte direkt tummen mitt i näven, utan lätt för att lära mig praktiska färdigheter. Dock står mitt tålamod och humör  ivägen för mig ibland. Oftast vill jag att saker skall bli snabbt klara, det skall bli något, en produkt. Försöker medvetet tänka på att arbetet får ta tid och att jag måste fokusera mer på processen. I arbetet med eleverna har jag ett enormt tålamod och mitt humör är hur bra som helst. Det är i mina egna processer som dessa båda egenskaper inte kommer till uttryck på ett tillfredställande sätt. 

Såguppgift i kryssfaner.

Det mesta gick så smidigt med att tillverka en fladdermus att jag inte lärde mig särkilt mycket. Läste på mycket om vad kryssfaner var.

Pepparkaksmått.

För första gången kom miljötänket upp i mitt arbete. I kommentarmaterial till kursplanen i slöjd, Skolverket 2011, står det på sidan 18 under rubriken: Materials ursprung och resurshushållning, ..."När det gäller arbetet för ett hållbart samhälle kan slöjden bidra med både kunskap om ett miljömedvetet förhållningssätt samt om olika sätt att ta till vara och återbruka."

En ytterligare utveckling av pepparkaksmåttet kunde då vara att använda förbrukade aluminiumburkar eller konservburkar för att göra nya former av.

Efter att jag läst kommentarmaterial till kursplanen i slöjd har jag insett att min syn på slöjden som ett ämne att räkna med i ett hållbart samhälle varit bristfällig. Jag har inte reflekterat så noga över vad slöjden skulle kunna bidra med i form av återvinning och miljötänk, men har fått en hel del att tänka på efter läsningen. Känner att jag verkligen tänker i de banorna mer och mer.

Rikt och planhyvling.

Mina minnen av hyvling i slöjden är inte särskilt positiva. Jag tyckte att hyveln var tung, otymplig och svårmanövrerad. Så när vi fick den här uppgiften av Daniel Nilsson, gjorde de gamla skolminnena sig påminda direkt. Därför tänkte jag att det är bäst att säkra upp och börja med en 2tumsbräda med en gång, den kommer nog ändå att bli en 1tumsbräda när jag är klar med den! Så blev det inte! Att hyvla som stark vuxen och med rätt ergonomiska förutsättningar gör skillnad. Något jag kommer att ta i beaktande när jag skall låta mina framtida elever få hyvla.

Träsked täljd i rått/torrt tillstånd.

Ju mer jag täljde desto säkrare blev jag. Särskilt efter de första "mesiga" dragen med kniven. När jag karvat en stund vågade jag ta i och trycka/dra knivseggen genom trät. Stora bitar lossade och jag började få till det. Tyckte jättemycket om att tälja och vet att jag i framtiden kommer att låta eleverna få tälja ute i skogen.

1+1=1.

Jag skissade och tillverkade ett grytunderlägg i bok. Min handledare och en annan pedagog hjälpte mig med idéer kring formgivningen. Jag brukar sällan eller aldrig fråga någon till råds då jag är rädd att bli kritiserad. Har svårt att hålla isär sak och person. Den här uppgiften tog mig långt utanför min trygghetszon och jag fick mersmak. Jag lärde mig att verkligen lyssna på andras idéer och införliva dem med mina egna så som jag brukar göra med eleverna.

Materialuppgift.

Det här var en uppgift i min smak! Redan vid Ulf Härdners presentation av uppgiften visste jag exakt vad jag skulle göra. Det skulle bli ett "självrättande" pussel.

Jag startade med att göra en skiss och en ritning där jag skrivit in måtten på ramen för pusslet. Lite tankemöda eftersom jag utgick från att ett laminerat A4 papper skulle kunna skjutas in under ramen. Därefter ritade jag ut måtten på en MDF-skiva (medium density fibreboard) och sågade ut den på bandsågen. Bandsågen... jag jobbar mycket medvetet på att använda bandsågen så ofta det ges tillfälle, eftersom jag är riktigt rädd för den.

Svarvuppgift.

För att få ändträt fint använde jag slipmaskinen... då hade jag slappnat av efter en intensiv period av koncentration under svarvningen. För att få nedersta runda kanten slät lade jag an den i vinkel mot slipskivan... Tänkte att då blir den slipad och fin runt om eftersom slipskivan är rund och även så ämnet. Ha! Inte blev det så! Vet inte hur jag tänkte, men ämnet fick en stor bit bortslipad på samma ställe. Nej, det misstaget hoppas jag slippa göra om för det var riktigt pinsamt.

Metallslagning.

Uppgiften går ut på att jämföra olika metallplåtars egenskaper och hur de uppför sig vid drivning. Alla plåtarnas tjocklek var samma, 1 mm. Jag började med att driva aluminiumplåten, för den trodde jag var lättast. Därefter gick jag lös på kopparplåten, följd av mässing och stål.

Aluminiumplåten var som jag trodde, lättast att driva och bearbeta. Den är säkert den bästa metallplåten att arbeta med ur ett skolslöjdsperspektiv. Man behöver inte slå så hårt eller lika länge som med de andra metallplåtarna för att få till en skålform. Den är dessutom det mest ekonomiska valet.

Tenngjutning.

Jag vill poängtera att jag använt mig av färdiga mallar vid tenngutningen så långt det varit möjligt. Jag har lagt energi och fokus på att lära mig själva tekniken och har därför inte tillverkat några egna föremål för gjutning.

Jag vet att jag har en övertro på färdiga mallar och köpta hjälpmedel. Har jättesvårt att se att egentillverkade mallar och hemsnickrade hjälpmedel kan vara lika bra eller bättre. Jo, jag vet att det rimmar illa om jag skall bli en kompetent och kunnig slöjdlärare.

Mina framtida elever kommer definitivt att få gjuta i tenn. Det är en gammal kunskap och tradition som många barn tycker är spännande. Men, de kommer inte att få använda färdiga mallar! De kommer att få göra sina egna, eftersom det var det som fungerade bäst och gav det finaste slutresultatet för mig. Hm, är det månne ett erkännande... börjar tron på färdiga mallar och köpta hjälpmedel krackelera något. Den här resan kommer jag att följa med stort intresse.

Masken.

Kom igång sent med uppgiften eftersom jag har haft ett behov av att bearbeta tillvägagångssätt i mina tankar. Dessutom krävde uppgiften en massa sågning med bandsågen som också gjorde sitt till att jag tvekade att sätta igång. Istället för att ge mig i kast med de praktiska delarna i arbetet och bara börja skära i trät med de olika järnen för att handgripligen träna, har jag suttit framför datorn och tittat på Youtube-filmer. Kan man bli bra på träskärning i teorin men inte i praktiken? Har jag någon reell nytta av det i skolslöjdssammanhang? Frågor jag brottats med eftersom jag så tydligt fick syn på min egen osäkerhet kring bland annat, träskärning. Jag har sett ett tydligt samband mellan oviljan att lära mig någon ny praktisk färdighet och avsaknaden av en handledare/mentor/pedagog. Jag är ovillig att prova/försöka, om ingen först visat mig hur.

Avslutning.

Det var mer än 35 år sedan som jag hade skolslöjd själv. Det är så intressant, utvecklande och roligt med allt hantverk och all slöjd. Under den här första delkursen i Trä- och metallslöjd har jag återupplevt minnen, tankar och känslor från min egen skolslöjd. Det har blivit många aha-upplevelser. Stunder då jag förstått varför det gick som det gick, och blev som det blev. Nyttig kunskap som jag tar med mig i mitt kommande arbete i skolslöjd med elever.

Det är så klart ett ständigt arbete att utveckla sig och bli en kompetent pedagog. Ett arbete som jag rent praktiskt jobbar med, i och med alla de uppgifter jag får av er lärare på Linköpings universitet. Dock kan jag både se och känna att jag också utvecklats på områden som skissteknik, på rädslor och förutfattade meningar, på min övertro vad gäller mallar och färdiga produkter.  

Säg: Du är en pärla, med pärlor.

Så var det dags igen för något lite mer lättsmält än alla dessa rapporter och uppgifter från Linköpings universitet. Vad sägs om ett annorlunda kort? Ett kort jag fått inspiration till från Amazing Paper Graces blogg. Snabblänk till hennes fantastiska kreationer finner du i högerspalten på denna blogg.

Hattnålen har jag gjort av pärlor och mellandelar i metall som jag hade i mitt pysselskafferi.

Samma tanke, men utan hattnålen... Med eller utan, vad tycker du?

Svarvning.

Jag började med att rita ut centrum på ändträet för att Daniel  Nilsson påpekat hur viktigt det var och också hur lätt det var att glömma. När jag fått fram formeln för att dela in sidorna i tre delar ritade jag upp dem på alla fyra sidorna med ett strykmått. Jag satte fast ämnet i hyvelbänken med en slät sida upp och började hyvla...på skrå. Det kändes direkt att det var något som var fel. Johan, min handledare kom och lossade brädan och vinklade sedan upp den med ett "hörn" uppåt. Därefter gick det som en dans och kostade mig bara en smula svett.

Det nu åttakantiga björkämnet togs med till Linköping för att vi skulle få hjälp att komma igång med svarvningen av Daniel Nilsson. Mitt humör ställde till det för mig så att jag fick ta med mig svarvämnet tillbaka hem igen. Undrar i mitt stilla sinne när jag skall bli "vuxen"!

Väl hemma tog jag inte itu med några av de uppgifter vi skulle göra... Tappade lite fart av det som hände i Linköping. Grubblade mycket på om jag skulle fortsätta utbildningen... Tiden gick och stressen ökade.

Dagarna innan skolavslutningen före jullovet fick jag jättemycket hjälp av Johan, min handledare. Han visade hur ämnet skulle sättas in mellan chuckarna i svarven , hur anhållet skulle ställas in och hur svarvjärnet skulle lutas mot anhållet. Vi pratade varvtal och provade dem också. Jag började dock svarva på ett annat ämne som jag också hade hyvlat till, just för att användas som träning.

När jag hade svarvat ämnet cylinderformat och kommit över den första osäkerheten blev det skitkul! Känslan var som när man drejar fast inte lika kladdigt. Man betvingade trät! Det kändes kreativt och det blev resultat på bara en kort stund.

Uppgiften var att svarva ett ämne och därefter svarva en likadan som den första. Det kanske räknas som fusk, men jag startade med att rita ut mitten runtom med en röd tuschpenna.

Därefter gjorde jag samma instick med svarvjärnet på båda sidor om det röda strecket. Jag improviserade hela tiden utan någon egentlig tanke på att det skulle bli något direkt mönster. Dock visste jag att när jag svarvat klart så skulle jag ha två displayer som jag kunde använda för att fota

smycken.

Jag hade inte skissat uppgiften innan. Visste nog att jag skulle ha svårt att följa en färdig skiss/mall i detta fallet. Hade på känn att jag skulle sväva bort i koncentration och kreativ njutning. Tänker dock mycket på att jag måste jobba mer på att skissa så att jag bättre kan få syn på mina tankar. Känns som om jag skulle kunna ta ett ganska stort steg framåt i min utveckling och i processen, om jag fick kläm på skissandet.

Med ämnet fortfarande fastsatt i svarven använde jag sandpapper för att slipa till den så att den skulle bli slät och lättare att få fin efter ytbehandlingen. Ofta uppträder skavanker tydligare efter en ytbehandling.

I ämnet fanns en riktigt stor spricka... men, vi resonerade som så att det ju ändå bara var ett träningsämne så då spelade ju sprickan ingen roll. Det visade sig att ytan inte gick att få slät på alla ställen, på grund av den förargliga sprickan. Lite snabbtorkande spackel löste problemet. Efter slipningen lossade jag ämnet från svarven och sågade av en bit på båda ändarna och jag sågade även itu det med min kompis, bandsågen.

För att få ändträt fint använde jag slipmaskinen... då hade jag slappnat av efter en intensiv period av koncentration under svarvningen. För att få nedersta runda kanten slät lade jag an den i vinkel mot slipskivan... Tänkte att då blir den slipad och fin runt om eftersom slipskivan är rund och även så ämnet. Ha! Inte blev det så! Vet inte hur jag tänkte, men ämnet fick en stor bit bortslipad på samma ställe ;-) Nej, det misstaget hoppas jag slippa göra om för det var riktigt pinsamt.

 Med vanlig, vattenbaserad hobbyfärg målade jag mina svarvade displayer riktigt tunt, fyra gånger. En mörk och en ljus för att armband och örhängen skulle framhävas på bästa sätt. Jag ville ha två borrade hål överst på varje display. Örhängeskrokar har ingen jättediameter så ett en millimeters borr skulle funka bra. Hur det nu var så tog jag hem displayerna utan att jag kommit ihåg att borra några hål. Hemma blev det en liten tunn dyckert och hammare för att göra hålen. Kändes lite hädiskt, när man kan bättre ;-) Örhängena i form av knivar har jag köpt på marknaden i Kiruna. Alla de andra smyckena är tillverkade av mig.

Tenngjutning.

Jag vill poängtera att jag använt mig av färdiga mallar vid tenngutningen så långt det varit möjligt. Jag har lagt energi och fokus på att lära mig själva tekniken och har därför inte gjort några egna föremål för gjutning.

Förutom ett undantag där jag provade att i  lila "Fimolera" tillverka små ringar.

Innan jag startade med tenngjutningen hade jag en klar idé om vad jag skulle använda det färdiggjutna godset till. Det skulle bli ändfästen och charms på en sidenscarfs, charms på ett kort och ett par jättehäftiga örhängen.

Jag skissade faktiskt lite på den här uppgiften, vilket inte hör till vanligheterna. Tycker fortfarande att det är svårt och det faller sig inte naturligt för mig att börja processen med en penna...

Inhandlade en massa saker som skulle göra det enkelt för mig vid gjutningen. Oljig sand, form, nikt och tenn måste ju fungera bättre än hemmabygget med  en bit papp mellan två bitar faner, tänkte jag. Då får det vara värt den pengen.

De lila ringarna lade jag i plastmuggar innehållande gipsmassa. Hade bestämt mig på förhand för att det inte skulle fungera. Jag har ett ansträngt förhållande till gips. Ringarna satt sedan fast i gipset och gick inte ens att karva loss med kniv. Där fick jag rätt!

Provade därefter att gjuta med form och sand. Hade bestämt mig på förhand för att detta skulle fungera. Svårare än väntat. Där fick jag fel! Sanden ville hela tiden slinka ur den översta formen när jag skulle lyfte isär dem. Ändfästena som jag ville använda för avgjutning visade sig ha en svår form, om än inte omöjlig att få fram med sanden. Jag fick improvisera och trixa lite för att det skulle bli en urgröpningen i mitten. De gjutna ändfästena visade sig sedan bli på tok för tunga för att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Jag la ner små bitar av tenn i skopan och ställde den på en värmeplatta. Tennet smälte snabbt och sedan var det bara att hälla det försiktigt i rännan jag gjort i sandformen. Luftkanalerna jag gjort skulle göra sitt till för att det skulle fungera.

När det gått cirka 10 minuter plockade jag isär formen. Besvikelsen blev stor. Det är svårt att i huvudet föreställa sig hur det färdiga resultatet kommer att se ut. Dock förvånar det mig att tennet kan tränga in i varje litet skrymsle och veck i sandformen. När man smält tennet verkar det så tjockt och trögflytande på grund av ytans utseende.

Det tredje och sista sättet jag skulle försöka gjuta på var som sagt med en bit papp mellan två fanerbitar. Pappen hade jag stansat ut fyra gånger hemma och jag skulle nu använda den negativa biten. De fyra bitarna limmades samman för att få en mer gedigen och kraftig modell för avgjutning. Det visade sig att det hade räckt gott och väl med två bitar som limmats ihop.

Även i faneren gjorde jag en ränna för tennet att rinna ner i. Några luftkanaler gjordes inte. Hade bestämt mig på förhand för att detta inte skulle fungera. Döm om min förvåning när jag tog isär formen och det visade sig att resultatet blev bra! Det hade jag verkligen inte trott! Där fick jag fel!

Jag vet att jag har en övertro på färdiga mallar och köpta hjälpmedel. Har jättesvårt att se att egentillverkade mallar och hemsnickrade hjälpmedel kan vara lika bra eller bättre. Jo, jag vet att det rimmar illa om jag skall bli en kompetent och kunnig slöjdlärare.

Eftersom inte gipset fungerade att gjuta i och uppgiften jag fått var att gjuta på tre olika sätt, så tänkte jag använda sanden på samma sätt som jag skulle ha använt gipsformen. Jag tryckte ner en ring i sanden efter att jag packat den hårt och siktat nikt över den. Det fungerade inte. Omöjligt att hälla rätt mängd tenn i formen så att ytan på ovansidan blir "platt".

För att jag skall kunna använda de gjutna delarna/charmsen krävs lite efterarbete. Med en tång klipper jag bort luftkanaler och rännor. Därefter filar jag med en speciell fil som Johan, min handledare har tillverkat. Väl vetande att vanliga metallfilar blir näst intill förstörda av den mjuka metallen. Lite smärjelduk får fixa den sista finishen. Jag borrar hål i de tennföremål som kräver det. Några föremål testar jag att emaljera med "Efcolor/smältpulver" i olika färger. Klicka på länken om du vill se hur man använder pulvret. http://www.youtube.com/watch?v=wRhzHT-Z3s0

Det fungerade inte, så klart, att använda gasolbrännaren på de gjutna tennföremålen. Även om jag var tvungen att testa och offrade därför en liten hammarberlock på det försöket. Stoppade allt i ugnen hemma på 180 grader, ungefär. Fungerar jättebra på tenn också.

Nu! säger jag vanvördigt, är det bara det roliga kvar. Att montera allt och se hur slutresultatet blev jämfört med min tänkta bild.

Det blev en prickig dalahäst och en skiftnyckel som berlocker/charms på en sidenscarfs. Dock inga ändfästen, eftersom resultatet av den gjutningen inte blev bra. De blev för tunga.

Jag gjorde örhängen, föreställande en skruvmejsel och en såg i tenn. På de handgjorda korten satte jag ett par stickor i tenn i en halsduk, en virknål i tenn med en kedja av luftmaskor och på det sista kortet satte jag en synål i tenn.

Jag kommer definitivt att låta eleverna få gjuta i tenn. Det är en gammal kunskap och tradition som många barn tycker är spännande. Men, de kommer inte att få använda färdiga mallar! De kommer att få göra sina egna, eftersom det var det som fungerade bäst och gav det finaste slutresultatet. 

Hm, är det månne ett erkännande... börjar tron på färdiga mallar och köpta hjälpmedel krackelera något. Det här kommer jag att följa med stort intresse ;-)

Metallslagning.

Uppgiften går ut på att jämföra olika metallplåtars egenskaper och hur de uppför sig vid drivning. Alla plåtarnas tjocklek var samma, 1 mm. Jag började med att driva aluminiumplåten, för den trodde jag var lättast. Därefter gick jag lös på kopparplåten, följd av mässing och stål.

Aluminiumplåten var som jag trodde, lättast att driva och bearbeta. Den är säkert den bästa metallplåten att arbeta med ur ett skolslöjdsperspektiv. Man behöver inte slå så hårt eller lika länge som med de andra metallplåtarna för att få till en skålform. Den är dessutom det mest ekonomiska valet.

Det var kanske, så här i efterhand, ett dumt val att ta det lätta först... När jag skulle ta mig an kopparplåten kände jag mig rätt så kaxig och det vet vi ju hur det kan gå.

För att skona andras hörsel arbetade jag ensam i salen med att driva/banka kopparplåten i olika skålformar. Om Johan, min handledare varit där vet jag att han stoppat mig efter ett tag för att komma med välmenta råd. Som det nu var bankade, hamrade och drev jag kopparplåten med så kraftiga slag att armen domnade av mjölksyra. Jag var nästan klar när jag kände att metallen på något sätt kändes annorlunda. Det var inte bara för att jag var helt utmattad som den inte längre gick att bearbeta lika lätt som när jag började drivningen. Den hade blivit stenhård.  Det är i det ögonblicket som jag för mitt inre både ser och hör Ulf: Koppar måste man glödga då och då när man bearbetar den för annars blir den stenhård och spricker.

Vilken otrolig tur/skicklighet jag haft eftersom jag inte råkat ut för det! Ha!

Till nästa gång det var dags för drivning av kopparplåten så hade Johan visat mig hur jag skulle glödga skålen och sedan doppa den i betbad. Johan ställde skålen på några värmetåliga stenar, satte på gasolen och gav mig gasolbrännaren. Jag höll på i gott och väl en minut med att hetta upp kopparplåten som hela tiden stod kvar på stenarna. Efter glödgningen och betbadet fick jag syn på en liten, liten prick i botten på skålen. Den hade definitivt inte funnits där förut.

Tenn hade legat på stenarna där skålen stått och smält in i skålen. Till en början blev jag lite besviken över att Johan kunde vara så obetänksam att han ställt skålen på alla gamla metallrester så att allt mitt arbete var förgäves. Senare insåg jag att det måste ha funnits ett mikroskopiskt litet hål i skålen från början, där tennet kunde smälta in.

Jag tyckte inte att det var någon idé att fortsätta driva skålen. Men, Johan filade och försökte på alla möjliga sätt att få bort det förargliga tennet. Det satt stenhårt, insmält i kopparskålen och gick inte att få bort.

Nästa gång jag blev ensam i salen tog jag fram skålen för att försöka driva den lite till. Johan hade ingett mig nytt hopp genom att föreslå en emaljering av skålen när den var klar. Då skulle inte tennet längre synas.

Efter glödgningen var kopparskålen som smör i händerna på mig. Varför inte utnyttja detta faktum och driva den i den djupaste formen med en gång, när det ändå gick så lätt?

Det blev dödsstöten för min skål. Jädrar, vad den sprack! Med ett par extra slag med kulhammaren fick jag den att spricka mer än nödvändigt.  Det var absolut inte någon känsloyttring som drev mig att banka de extra slagen. Det var ren och skär fascination inför hur kopparplåten uppförde sig. Att se hur den så lätt sprack sönder var häftigt!

Jag är glad att jag gjort den här erfarenheten, drivit en metall till utmattning så att den spruckit. Det har gjort att min förståelse för materialets egenskaper ökat.

Nästa metall jag gav mig på var mässingen. Den är en personlig favorit. Det fungerade bättre med den än med kopparplåten. Om det berodde på erfarenheterna jag gjort med kopparplåten vet jag inte, men det spelade säkert in. Den är dock inte särskilt lämplig i skolslöjden kan jag tycka då den är alltför dyr i inköp och för hård och tidskrävande för de flesta elever att driva.

Stålplåten till sist blev också den en favorit. Dock krävde den många blåmärken på tummen och pekfingret. Inte för att jag missade plåten och träffade fingrarna med hammaren utan för att vibrationerna i metallen fortplantade sig ut till mina fingrar. Det blev som små minislag och det kändes knappt när jag höll på. Men, efteråt värkte, pirrade och molade hela handen. Stålplåten är inte heller den en metall som lätt låter sig bearbetas och hör väl därför inte ihop med drivning i skolslöjden.

När jag drivit metallen till en skålform satte jag den på en faff och slog med en kulhammare mot faffen. På detta sätt fick alla skålarna ett fint mönster på ytan. Jag satte sedan skålarna på en hemsnickrad, träform för att göra dem plana i botten. När stålskålen var klar blev den ojämn trots att den var cirkelrund när jag började bearbeta den. Den åkte in i ugnen hemma på 275 grader, ungefär. Jag kollade till den med jämna mellanrum och när jag plockade ut den var färgen på ytan jättevacker. Riktigt blåaktig blev den inte men jag är nöjd. Det hade behövts längre tid i ugnen för att få den där riktigt blå färgen på ytan.

Vi skulle som sagt prova att driva fyra skålar i olika metaller. Därefter skulle vi välja att driva ytterligare en av metallerna till en skål eller något annat. En bastuskopa i koppar! Det har jag alltid velat ha, men jag har inte hittat någon som varit i närheten av det jag vill ha. Nu gavs möjligheten att tillverka en själv. Jag gjorde den på exakt samma sätt som innan, med ett viktigt undantag, jag missade inte glödgningen den här gången. Två gånger fick kopparplåten genomgå samma procedur med glödgning och efterföljande betbad. Fascinerande att en "stenhård" metall kan bli så mjuk att en treåring skulle kunna skrynkla ihop den (nästan).

När den var "klar" skulle jag göra små "hällpipar" på två ställen så att det inte spelade någon roll om man var höger- eller vänsterhänt när man öste vatten på bastuaggregatet. Jag glödgade och betbadade den därför en tredje gång. I en bit björk sågade jag på bandsågen ut en triangelformad bit. Den använde jag som mall vid drivningen av "hällpiparna".

Uppgiften var att färdigställa bastuskopan. Det skall jag göra när min lärare, Ulf Härdner, har lärt mig att hårdlöda. Det tror jag att man måste göra för att få fast någon form av skaft/handtag på skopan. Tänkte dessutom återanvända en av de täljda onödorna till skaft/handtag. Skall tälja till den så att den passar och känns bra i handen. 

Jag förstår behovet av att förtenna exempelvis koppar för att kunna använda den i hushållet vid matlagning. Men så särskilt snyggt är det inte... jo, det är det, men känns så onödigt. De metaller som jag har arbetat med, stål, aluminium, koppar och mässing har ju redan vackra ytor, så varför förtenna dem. Jo, jag vet! Det är ytterligare en teknik som jag kan använda i min undervisning så småningom... kommer jag att göra det?

Spelar ingen roll, kunskapen bör ju finnas hos mig i alla fall, om jag skulle vilja förtenna med eleverna.

Kunde alltså inte förmå mig till att förändra de redan fina skålarna jag gjort genom att förtenna dem. Det fick bli den spräckta skålen i koppar. Vet ej vad det berodde på men tennet fastnade aldrig på kopparskålen. Var flussmedlet för gammalt? Gjorde jag något annat fel?

Sammantaget tyckte jag att det var kul och givande att driva skålar. Om det inte vore för den höga ljudnivån skulle jag inte tveka en sekund att låta eleverna jobba med drivning i skolslöjden. Dock skulle jag låta dem få hålla sig till enbart aluminium... eller så kanske de kan få prova på alla fyra metallerna som jag fått göra. Det var ju så skithäftigt att matta ut plåten och få den att spricka. Kan helt klart rekommenderas! ;-)

Materialuppgift.

Det här var en uppgift i min smak! Redan vid Ulf Härdners presentation av uppgiften visste jag exakt vad jag skulle göra. Det skulle bli ett "självrättande" pussel á la Maria Montessoris pedagogik.

Jag startade med att göra en skiss och en ritning där jag skrivit in måtten på ramen för pusslet. Lite tankemöda eftersom jag utgick från att ett laminerat A4 papper skulle kunna skjutas in under ramen. Därefter ritade jag ut måtten på en MDF-skiva (medium density fibreboard) och sågade ut den på bandsågen.

Hittade några furulister som var ca16 mm breda. Dela dem på längden med bandsågen, tyckte Johan, min handledare. Hade dagen innan haft en incident när jag skulle såga en puck... Kände mig därför inte särskilt morsk inför uppgiften...

Johan plockade därför fram en rundstav och lite andra träbitar och instruerade mig hur man skulle använda anhållet och hur man skulle såga på frihand. Istället för att såga lister till pusslet blev det mer handgriplig träning för att komma över rädslan för bandsågen.

Det hela avslutades med att jag delade listerna med bandsågen! Hyser fortfarande en överdriven respekt/rädsla för bandsågen.

Måttade på MDF-skivan ut hur långa listerna skulle vara och sågade av dem med en japansåg. Jag måste bli bättre på att mäta "på riktigt", att använda stållinjalen, måttstocken, vinkelhaken... Det blev inte perfekt måttanpassade lister precis. Jag tror alltid att jag sparar tid om jag inte går en extra sväng för att hämta ett mätverktyg... men, i slutändan blev det så klart tvärt om. Jag fick spackla, där det blivit för uppenbart att jag "fuskat". Det tog ju så klart mer tid än om jag hämtat en linjal!

Efter att jag limmat på listerna, spacklat och slipat, målade jag hela ramen med en vattenbaserad hobbyfärg.

Pusselbitarna skulle vara ca 95x95 mm i olika träslag. På vår skola används mest furu, så klart eftersom det är mest ekonomiskt. Vi hade också 7 mm kryssfaner i björk. Vi hade ingen lind, ek eller bok. Allt tar så mycket längre tid än jag räknat med.

Att få hem virke som man beställt tar flera dagar. Hoppas att jag med stigande erfarenhet kommer att kunna planera mitt arbete på ett bättre sätt. Jag skulle så klart ha börjat med att beställa material och jobbat med det jag hade under tiden.

Sågade med hjälp av min kompis, bandsågen ut 6 bitar ur vardera ek, lind, bok, en, björkfaner och furufaner. Använde vinkelhaken, minsann och ritade en linje vid 95 mm som jag slipade ner till, på slipmaskinen. Gjorde så på alla sidor och alla bitar. Slipade sedan alla bitar för hand med ett fint slippapper.

Med hjälp av datorn skrev jag rubriker och texter. Jag skar ut alla bilder, texter och rubriker och fäste dem på respektive träprov. Bilderna har jag "lånat" från "Den virtuella floran" och Anna-Lena Anderberg är fotografen.

Jag använde datorn på samma sätt till metallproverna och limmade fast text och rubrik på små askar. I askarna lade jag prover av metall som jag klippt till med hjälp av metallsaxen. I en del askar lade jag även ner något vardags föremål tillverkat av just den metallen.

 Jag skrev ut flera dokument jag gjort i Word, från datorn och laminerade dessa A4 papper att lägga i ramen för pusslet.

Magnolias ofarliga drake.

Är det dags för ett handgjort kort mellan alla trä- och metalluppgifter jag publicerar? Nåväl, här kommer ett i alla fall ;-) Draken är färglagd med vattenbaserade tuschpennor (Tombow) som jag sedan gått över med en vattenfylld pensel.

Kortet har jag skickat till en 6-årig flicka i Linköping som tack för att jag får sova i hennes lekrum när jag hälsar på:

1+1=1

Anders Narbrink på Linköpings universitet föreläser om skisstekniker och former, det är så givande och jag suger åt mig så mycket jag kan. Jag vet precis hur jag skall göra när jag kommer hem. På vägen från Anders och till min vardag så händer det något. Det han sagt kan inte längre omsättas i praktiken, det är så "abstrakt". Att skissa är inget som hjälper mig vidare med mina uppgifter. Jag är helt enkelt inte där än. Att göra modeller i papper däremot...

Så, den här uppgiften började jag göra precis som Anders föreslagit. Ritade och klippte ut geometriska former i papper och acetat... Lekte fram nya former med dessa... Det blev en cirkel i en cirkel. Tänkte inte då på hur man praktiskt skulle genomföra uppgiften. Efter att jag bestämt mig för formen så började jag "skissa" i ett rutat block (som vanligt). Skissade också några olika idéer för ytbehandlingen senare.

Jag funderade på hur man skulle kunna såga ut en cirkel ur en cirkel,  så att de skulle passa perfekt i varandra. Till slut rådfrågade jag Johan, min handledare. Både Johan och en kollega, Lisa tyckte att jag krånglat till det onödigt mycket för mig. Båda hjälpte mig att tänka utanför min egen trånga sfär och jag fick massor av nya idéer som mynnade ut i en helt ny form.

Efter kritik om att jag krånglade till det onödigt mycket för mig, så tänkte jag bli lite mer rationell ;-) Bland allt virket låg en stor bit som en elev limmat ihop av flera mindre bitar i bok. Eleven hade bytt skola och biten blivit liggande till ingen nytta. Den tog jag! Då skulle jag rationalisera bort massor av arbete... Om jag fick göra om det igen så hade jag så klart limmat fogarna själv och dragit ihop dem hårt med ett par tvingar så som Johan visat mig då jag skulle jobba med Bosses: Mindre såguppgift. Som det nu var, så blev inte ytan särkilt snygg eftersom förarbetet inte gjorts noggrannare.

Vid hyvlingen, som jag gjorde med maskin eftersom det är en större utmaning för mig än att använda handverktyg, missade jag att vända på biten. Fick för mig att maskinen hyvlade både över och under... Tur att det var en tjock bit från början.

Jag ritade och klippte ut mallar ur papper och förde över dem på ämnet. Därefter sågade jag ut det hela på bandsågen, slipade på slipmaskinen och för hand. Med ett borr som var 6 mm och handkraft borrade jag hål för plugg. För att få alla hål och plugg på rätt ställe använde jag märkstift.

Efter att jag limmat fast pluggen och låtit dem torka en stund, slipade jag med slipmaskin och handkraft, ner dem till lagom längd. Därefter fick ytan en omgång med olja.

Det pedagogiska slöjdrummet - steg 3.

Har inte tagit mig tid att "drömma" om hur jag vill att det pedagogiska slöjdrummet skall gestalta sig...

Kanske, kan det vara en fördel om all praktisk/estetisk verksamhet på en skola ligger samlat, rent fysiskt. Rymliga lokaler med direkt ljusinsläpp från många och stora fönster. Med hyllor framför fönstren kan de användas för att ställa ut elevernas alster.

Bra och noggrann städning av lokalerna skulle göra dem mer hälsosamma. Det skulle säkert påverka den skapande förmågan hos eleverna också, om lokalerna var rena, ljusa och lätta att arbeta i.

Om idrott-, hem och konsumentkunskap-, bild-, musik- och slöjdsalar ligger samlat kan den pedagogiska verksamheten dra fördel av det. Ämnet kan heta, praktisk/estetisk verksamhet och bygga på samarbete mellan de olika verksamheterna. Eleverna kan vandra mellan salarna beroende på vad de har för uppgifter.

I det gröna häftet anser Bernt Gustavsson, Kunskap i det praktiska (2004) att utveckling innebär att det är kombinationen av praktik och teori  som ger oss det språk och de begrepp vi behöver för den kunskap som används " i det praktiska".

Bernt Gustavsson har även skrivit en bok som heter Kunskapsfilosofi (2000). I den boken försöker han att reda lite i vad kunskap är. Han delar in kunskap på tre olika sätt: episteme som är teoretisk- vetenskaplig kunskap, techne som är praktisk- produktiv kunskap, och fronesis som är kunskap som praktisk klokhet. I skolslöjden kommer eleven i kontakt med alla dessa olika sorters kunskaper. Men det är nog fronesis som gör att de flesta elever längtar till slöjdlektionerna.

Bernt Gustavsson anser att ingen kunskap är bättre eller sämre än någon annan. Kunskap handlar om att göra rätt sak, vid rätt tillfälle, på rätt sätt. Han anser även att tyst bakgrundskunskap är en förutsättning för ny kunskap. Mycket av bakgrundskunskapen bärs av traditioner och överförs från en generation till en annan. Det är här som de goda pedagogerna kommer in, anser jag. De skall finnas där för eleven som handledare och förmedlare av traditioner i dess vida bemärkelse. Många och kompetenta pedagoger som samarbetar kring eleverna ökar chanserna för att eleverna skall bli "goda samhällsmedborgare".

I Bernt Gustavssons Kunskapsfilosofi tar han upp betydelsen av fronesis som svar på frågor om meningen, syftet och ändamålet med olika verksamheter. Som jag tolkar det betyder det att, för att skapa "goda samhällsmedborgare" behövs de praktisk/estetiska ämnena för att vi som människor även på det själsliga, andliga och psykologiska planet skall må bra.

Vidare anser jag att pedagogerna skall ha mer tid för vetenskaplig forskning, fortbildning och planering. Med ena foten tryggt förankrad i skolverksamheten kan vetenskaplig forskning bedrivas i verkligheten och inte enbart på universiteten.

Om jag drömmer vidare skulle det inte sättas betyg i ämnet, "praktisk/estetisk verksamhet". Enligt Susanne Björkdahl Ordell och Kristin Boström i Slöjda för livet (2008), kapitel 8, Slöjdcirkus- ett tält för lärande, så är barn måttligt intresserade av sinkade kisthörn och landskapssöm på dukar i museernas montrar. Barn är intresserade av att leka, använda sin kropp, ta ut rörelserna, övervinna sig själva, växa och bli mer kompetenta. Jag anser att sådant sätter man inte betyg på. Kanske inte ens omdömen... Vem är jag att döma hur någon annan upplever och införlivar slöjden i sitt liv?

I kommentarmaterial till kursplanen i slöjd (2011) står det: Enligt läroplanen måste skolans arbete inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och skapa ett lärande där de olika formerna balanseras och blir till en helhet. Detta innebär att en specifik kunskapsform inte kan kopplas samman med ett visst betygssteg. Just dessa ord tycker jag gör det omöjligt att bedöma en elevs prestationer, upplevelser eller kunskaper i slöjd. Däremot är jag överens med Skolverket när det gäller ambitionerna.

Jag har läst, Ett oändligt äventyr av Sven-Erik Liedman (2002). I den boken skriver han att datorn är en teknisk och litterär produkt och att vi människor är en naturlig produkt. Han undrar om datorn någonsin kommer att tillskrivas mänskliga egenskaper så som att " kunna citera", exempelvis. För att en elev skall kunna använda datorn i undervisningen behöver inte datorn kunna ta en annan människas perspektiv, "kunna citera". Det räcker gott och väl med att den visar instruktionsfilmer, bilder, texter och att man kan söka information samt skriva och spara dokument.

I slöjda för livet (2008) kapitel 10, Informationsteknik- ett redskap i slöjden av Inger Degerfält och Mia Porko-Hudd kan man läsa " Att få se på någon annans händer när han eller hon genomför en slöjdverksamhet, höra en förklaring på hur man ska göra och sedan själv under handledning få genomföra verksamheten är ett mycket bättre sätt att lära sig".  Precis sådär föreställer jag mig att man kan använda multimedia. Eleven söker på nätet efter den information han eller hon är i behov av och blir på så sätt mindre beroende av direkt hjälp från en pedagog. De äldre eleverna kan göra egna instruktionsfilmer till de yngre.

Eleverna i min vision har nog varsin dator eller I-pad och kan på dessa, förutom att söka fakta också dokumentera och reflektera kring sin slöjdutveckling. 

Sist men inte minst: Mallar, plagiat och efterapningar är OK i min vision!

Jag har under några år tillverkat kort. På nätet finns massor av instruktionsvideos, bilder, bloggar osv. Dem har jag använt mig av och i de flesta fall kopierat rakt av för att lära mig olika tekniker, material vokabulär osv. När jag behärskar tekniken är jag redo att börja mitt eget skapande från den nya plattform jag befinner mig på.

Nu tror jag inte att jag på något sätt är unik. Övervägande delen av mina elever fungerar likadant, åtminstone i min "vision".  De vill inte börja "skapa" innan de är trygga med tekniken, verktyget eller materialet. Fritt skapande blommar som vackrast när man är förtrogen med det man gör.

Jag vill att mina elever skall slöjda även efter avslutad grundskola. När de en vacker dag upptäcker att det kliar i fingrarna på att få jobba med händerna, skall inte upplevelser från skoltiden stå ivägen. Det måste väl ändå vara ett av de viktigare målen med slöjdundervisningen att lilla Lisa av egen fri vilja, vid mogen ålder, plockar fram symaskinen. Just för att minnena från skoltiden inte står ivägen. Just för att ingen välmenande slöjdlärare påpekat vikten av att "skapa" något eget att lägga under pressarfoten.

Fältstudier/observationer - "Det pedagogiska slöjdrummet."

Jag har gjort observationerna under 5 tillfällen på två grupper i år 7 hos min VFU-handledare, Johan. Grupperna består av 17 respektive 18 elever från blandade klasser. Mina första observationer gjorde jag 2013-09-11 kl. 8:10, efter att jag presenterat mig för eleverna och berättat vad jag gjorde där. För att avdramatisera själva observerandet för eleverna, så satte jag mig ner för att tälja en stund.  Johan startade därefter lektionen med en genomgång i hyvling, liknande den jag själv fått av Daniel Nilsson under min egen utbildning.

Eleverna jobbar på och jag får tillfälle att se mig omkring i salen. Tänker så klart på det jag läst i Dimenäs bok, Lära till lärare, kapitlet om observationen som redskap. Där står det: Vad innebär det att observera? "...så handlar observation om att se med nya ögon på något redan bekant."  Jag ser mig omkring med dessa "nya ögon".

Det är en stor sal med stora fönster längs ena långsidan på salen som släpper in massor av ljus. I fönstren hänger slöjdarbeten och på fönsterbrädena finns alla möjliga olika saker så som tidskriftssamlare, skrivhäften, tillbehör till slipmaskinen samt diverse verktyg.

I anslutning till den stora salen finns ett rum för metallarbeten, gissar jag eftersom där finns en stor arbetsbänk bland annat, med massor av metallspill på.

Alla elever jobbar koncentrerat med att hyvla bitar till en fällbar pall då Johan sätter på musik.

Han slår vad med eleverna om att  man skall lägga ifrån sig hyveln på rätt sätt annars får man böta med 5 armhävningar. Johan går RUNT borden hela tiden, som det verkar, metodiskt.  Under tiden uppmuntrar han eleverna och rättar där det behövs. Han skojar ofta med eleverna på ett stillsamt sätt.

Det finns också ett rum för målning och ett rum för virkesförvaring.

Jag tror att eleverna har fått bestämma platser själva. eftersom det bara finns "pojkbord" respektive "flickbord" och inga "mixade bord".

När Johan kommer fram till S, kommenterar han dennes arbete med orden:  Igen, gjorde du inte så förra året också?  Johan kommer fram till R och säger positivt: Vad i helvete?

Eleven R, som är en flicka blir först klar med uppgiften som Johan gett dem, då Johan ropar: Samling här. Jag kommer inte ihåg  vad det står i era loggböcker...0,9? En elev hjälper Johan att kolla upp det rätta måttet. Johan visar och jämför R:s hyvlade bitar för de andra eleverna i samlingen och går igenom nästa moment för dem.

Johan inser överraskad att R är en fena på hyvling och håller ögonen på henne för att kunna stötta upp.

Se till att skriva namn, ni vet vilka städområden ni har, sedan skriver ni i er loggbok, skriker Johan när lektionen närmar sig slutet.

På tavlan skriver han: Vilka verktyg har du använt? (konkreta verktygsnamn)

Varför har du använt dem?

Eleverna städar ostrukturerat trots Johans instruktioner om att alla har sina egna städområden.

Några skriver i loggboken samtidigt som andra städar. Johan städar ihop med de elever som skrivit klart i loggboken. Han håller upp en stor sopsäck och säger till eleverna: 2 nävar hyvelspån innan ni går (bordsvis). Eleverna vet på förhand vilka bord som får gå och i vilken ordning och gör så.

Johan vänder sig till A med armarna i kors och med ett leende på läpparna och säger: Jaha...

Varpå A kastar sig ner på golvet och gör 5 armhävningar.

Samma dag  kl. 9:25.

En ny grupp på 18 elever som släntrar in och börjar plocka fram sina saker. De startar med hyvlingen direkt. Alla kommer igång och det utan att Johan ens sagt hej. De är så fokuserade och självgående att det tar en stund för mig att inse att lektionen har börjat och att Johan inte tänker "starta" den på något annat sätt. Därför avbyter jag själv lektionen för att presentera mig på samma sätt som för den andra gruppen.

Därefter får 2 elever hjälp av Johan med att såga eftersom de var frånvarande förra gången. Den här gruppen vekar klarar sig bättre utan så mycket stöd och han sätter sig ned vid datorn en stund. Själv får jag tillfälle att ytterligare se mig omkring.

Längs ena kortsidan av rummet finns en del virke. Det finns stora kubformade hyllor där märkningen som står på etiketterna inte överensstämmer med innehållet i hyllorna.

Det finns många högskåp med massor av alster, verktyg och annat både i och på skåpen. De skåp som eleverna har tillgång till har synlig märkning för alla verktyg enligt ett väl genomtänkt och logiskt system. I de andra skåpen är det inte samma ordning.

På maskiner, skåp och det mesta, ligger ett tunt lager av slipdamm. Golvet är inte optimalt för att användas i en träslöjdssal eftersom det räcker med en mycket liten mängd slipdamm, sågspån eller hyvelspån för att det skall upplevas som halt.

2013-09-25  kl. 8:10

Johan startar lektionen med att samla in telefonerna i en låda. Därefter säger han att han vill att de skall samlas: Ni är fria att göra vad ni vill efter sandpappringen. Återsamling 9:20 Då skall alla vara klara med slipningen.

Det ger mig utrymme att åter studera slöjdsalen. Framme vid whiteboardtavlan finns en hemmagjord bänk/byrå för småförvaring. På katedern står en Mac. Stolen är klädd med en skinnimitation där stoppningen tittar fram. Armaturerna i taket ger ett varmt ljus men ger också ifrån sig ett konstant surrande.

Till höger om dörren finns krokar för hörselkåpor. Eleverna är vana vid att Johan hojtar till när han skall använda bullrande maskiner. Alla flickor går då fram och hämtar ett par hörselkåpor som de sätter på sig. Endast en eller ingen pojke gör det. Vid mina observationer har Johan föreslagit hörselkåpor vid fyra olika tillfällen med samma resultat. 

De första 2 pojkarna går 8:45 och Johan kollar deras bitar först.

8:50 går 2 flickor. Därefter är det inga fler elever som går. Det arbetas ihärdigt och målinriktat med slipning av bitar till en fällbar pall.

Alla 4 eleverna var tillbaka i tid. Inga sura miner och ingen avundsjuka bland de andra vad som gick att uppfatta.

Mobiler! ropar Johan och håller upp "mobildagiset".

Samma dag kl. 10:25

Samlas här. Jag tittade i mina anteckningar och såg att den här gruppen har kommit ganska långt...

Johan visar hur man slipar efter hyvlingen och får under genomgången ge några elever en tillsägelse: Stå en meter ifrån honom om ni inte kan låta honom vara ifred.

Grovt sandpapper, effektiv tid, 10 minuter och 15 minuter med alla samtal och titt på brädan.

Idag svarar jag bara på frågor om hyveln och på frågor från A eftersom hon var borta förra gången.

Johan lockar P som tappat sugen och är mycket omogen för sin ålder att om han hyvlar si så hyvlar Johan resten.

Lektionen avslutas utan någon direkt städning.

2013-10-09 kl. 8.10

Idag startar Johan lektionen med att be alla samlas kring honom.  Jag brukar ha några lektioner under terminens gång där jag bara resonerar lite med er, börjar han.

Vad har vi gjort hittills, kan  J säga vad vi började med?

Därefter får varje elev säga något om vad de arbetat med, om de stött på problem, om de fått några lärdomar under arbetets gång. Man får passa på frågan, men uppmuntras till att säga något då denna lektion räknas med i det allmänna omdömet och som betygsunderlag.

Eleverna är måttligt roade och vill komma igång med sitt arbete. Johan får för första gången under mina observationer säga till på skarpen. Trots det, blir det ingen koncentration kring vad som pågår i samlingen.

Eleverna är rastlösa och fokuserar på annat. Så fort Johan är klar med resonerandet och genomgång av nya moment sätter eleverna igång med sitt arbete och alla koncentrationssvårigheter är borta. Nu är det fullt fokus på att mäta och rita ut. Det blir dock många frågor till Johan på vad han gått igenom.

Lektionen avslutas med ett spel, där man bör få 1000 poäng för att få lämna salen. Samtliga flickor når resultatet vid första försöket till pojkarnas förtret. Johan får skulden eftersom han inte ville gå med på att de skulle spela ett spel där man slår ned spikar i en bräda, på så få slag som möjligt.